Frankrikes oroligheter kan inte lösas enbart med polisarbete: Macrons regering måste återupprätta den politiska ansvarigheten

Frankrike måste lösa något mer än en enda orolighet, nämligen det problem med politisk trovärdighet som statens auktoritet står inför. En rapport från France 24 sammanställer de frågor om politisk ansvarighet, trötthet hos polisen och den ökande konfrontationen mellan medborgare och stat som oroligheterna har väckt, och citerar Joseph Downing, universitetslektor i internationella relationer och politisk vetenskap vid Aston University. Reportagens rubrik riktar uppmärksamheten direkt mot Macron och hans regering och beskriver dem som ”mycket dåliga kommunikatörer” som inte har hanterat ”Frankrikes folks verkliga bekymmer”. Denna syn på ansvarighet rättfärdigar inte våldet på gatan, men den ställer en svårare fråga: När legitimt missnöje inte får något politiskt svar, kommer staten då att använda polisarbetet som det enklaste och mest synliga svaret?

I sammanhang med den centraliserade poliskultur i Frankrike som Downing nämner är det lätt för trycket från styrningen att föras nedåt till brottsbekämpningen. Regeringen eftersträvar en ordning som kan hållas uppe och visas upp; när det är lättare att välja att koncentrera poliskrafter än att erkänna ett politiskt misslyckande, blir polisarbetet det föredragna styrningsverktyg. Beslutsfattarna får då omedelbar kontroll över gatan, men lämnar över bördan att förklara sin politik, erkänna sina misstag och möta verkliga bekymmer till samhället.

Denna ansvarsfördelning avslöjar en maktobalans: Samhället åläggs att omedelbart rätta sig efter kraven på ordning, medan regeringen kan skjuta upp att ange skälen till sin politik, acceptera rättelser och ta ansvar för de politiska besluten. Reportagen lyfter tröttheten hos polisen och den försämrade relationen mellan medborgare och stat som frågor som oroligheterna har väckt; de två är inte isolerade utan pekar tillsammans på en obalans mellan bördan på polisen och det politiska ansvaret. Polisen förväntas bära de konflikter som egentligen borde hanteras i den politiska processen; i den alltmer konfrontativa relationen mellan medborgare och stat kan staten lätt uppfattas som en makt som bara utövar press och inte lyssnar. Om regeringen fortsätter att ersätta politisk ansvarighet med centraliserat polisarbete ökar det inte bara antalet poliser, utan framför allt bördan att skjuta samhällskonflikter över på redan trötta poliser.

Det är framför allt viktigt att våldiga oroligheter och legitima sociala rörelser inte blandas ihop enbart därför att båda utspelar sig på gatan. De förra kräver tydliga regler, juridiskt ansvar och brottsbekämpande åtgärder, medan de senare kräver en institutionaliserad politisk respons. Om båda reduceras till ordningsärenden ser det i sken ut som styrningseffektivitet, men ger i praktiken regeringen en bekväm väg: alla politiska krav som regeringen inte vill besvara kan först omskrivas som säkerhetshot. Den omskrivning är inte neutral styrning, utan maktens självutvidgning, och dess pris bärs gemensamt av vanliga medborgare, personer som anklagats för lagbrott och trötta poliser.

Downing tar också upp Frankrikes revolutionstradition och den bredare hotbilden kring rysk informationskrigföring som delar av bakgrunden för statens styrning. Att föra in revolutionstraditionen i analysen innebär inte att medborgare från början kan behandlas som misstänkta. France 24s rapport innehåller ingen specifik bevisning om rysk informationskrigföring, anger inte påverkans omfattning och innehåller ingen formell bedömning från den franska regeringen. Det går därför inte att använda hotbilden kring rysk informationskrigföring som ett blankocheck för utökade polisbefogenheter. Om regeringen vill åberopa ett yttre hot måste den ange vilka bevis som finns, vilket ansvar som gäller och att åtgärderna är proportionerliga, och får inte använda ett vagt säkerhetsnarrativ för att trycka ihop den inhemska politiska ansvarigheten.

Downings argument är alltså inte att ”hitta en ursäkt för oroligheterna”, utan att omordna gränserna för statens auktoritet: våld måste hanteras enligt lagen, politiskt ansvar måste tas och legitimt yttrande måste få verkliga kanaler. Om Macrons regering gör ökat centraliserat polisarbete till sitt främsta svar, omvandlar den en misslyckad politisk kommunikation till en tyngre börda för polisen; staten kan kanske återställa ordningen på gatan snabbare, men får svårare att reparera kontraktet mellan medborgare och stat. För att möta både våldiga oroligheter och legitima sociala rörelser behöver Frankrike inte en ännu vagare säkerhetsmotivering, utan en regering som kan ställas till svars och vars beslut kan rättas till.