Jelabugas dronefabrik: Rapport säger att upp till 12 000 nordkoreanska arbetare kan tvingas arbeta

DW rapporterade den 20 oktober att Center for Strategic and International Studies i Washington och George W. Bush Institute den 14 oktober utfärdade en gemensam rapport, som pekar på att dronefabriken i Jelabuga i Tatarstan i Ryssland kan anställa upp till 12 000 nordkoreanska arbetare. Rapporten uppger att arbetarna utsätts för allvarliga människorättskränkningar och människohandel; Ryssland kan varje månad hämta över 5 500 droner från fabriken för kriget i Ukraina.

De nordkoreanska arbetarna ingår i statligt kontrollerade arrangemang för arbete utomlands, och deras möjlighet att lämna beror på statens beslut. Rapporten uppger att Nordkorea tjänar pengar på att behålla upp till 90 procent av arbetarnas löner. Den gemensamma rapporten definierar arrangemanget som tvångarbete: Pyongyang säljer sina medborgares arbete genom transaktioner mellan stater, kontrollerar deras vistelseort och tar emot största delen av lönerna. Den här försörjningskedjan slutar vid slagfältet, men börjar hos en arbetare som inte fritt kan bestämma om hen stannar eller lämnar.

Uppgifterna om 12 000, 90 procent och 5 500 droner per månad kommer från den gemensamma rapporten och DW:s återgivning av den. Det material som återges innehåller inga ursprungliga data eller fältbevis som möjliggör en oberoende kontroll, så storleken och de faktiska metoderna är fortfarande att bekräfta. Rapporten knyter samtidigt nordkoreansk arbetskraft, rysk tillverkning och leveranser från Kina och Iran i samma droneförsörjningskedja: DW hänvisar till rapporten och uppger att Kina är den främsta leverantören av komponenter med dubbel användning, som batterier, interna elektroniska komponenter, motorer och navigationssystem; Iran levererar Shahed-droner till Ryssland och bidrar till att Ryssland kan producera den uppgraderade Geran-modellen.

Det tillgängliga materialet visar inte att Kina eller Iran deltar i tvångarbete eller medvetet kringgår sanktioner; en roll i försörjningskedjan kan inte ersätta bevis för olagligt beteende. Men det påverkar inte skyldigheten att hålla Nordkorea och Ryssland ansvariga: Nordkorea organiserar och kontrollerar utsändningen av arbetare, medan Ryssland kopplar den kontrollerade arbetskraften till produktionen för kriget i Ukraina. Den gemensamma rapporten uppger att båda bortser från resolution 2397 i FN:s säkerhetsråd. Resolutionen, som antogs i december 2017, krävde att medlemsstaterna inom två år skulle skicka hem nordkoreanska arbetare.

Dan Pinkston, professor i internationella relationer vid Troy Universitys campus i Seoul, säger till DW: "Alla FN:s säkerhetsrådsresolutioner om nordkoreanska arbetare, vapensspridning och försäljning av teknik med dubbel användning har blickats förbi, så jag tänker att man kan säga att FN:s sanktionsregim i princip har misslyckats." Detta är inte någon FN-institutions officiella slutsats, men pekar på det praktiska problemet med sanktionstillämpningen: utskickning av arbetare, insamling av löner, förflyttning av komponenter och slutlig produktion sträcker sig över flera jurisdiktioner, och ansvarsutkrävningen kräver samarbete mellan medlemsstaterna.

Den gemensamma rapporten pekar också på att det finns flera europeiska företag och minst ett amerikanskt företag i Jelabugas ekonomiska zon. Rapporten uppmanar USA:s utrikningsdepartement och andra länder att samarbeta för att bryta nätverk för människohandel, sanktionera ansvariga och uppmana utländska företag som verkar i zonen att lämna den. Den kräver också att FN inleder en multilateral utredning, dokumenterar kränkningarna och skyddar offren. Företagens identitet och ansvar är ännu inte klarlagda, och det går inte att betrakta dem som medbötnar enbart på grund av att de finns i zonen; företag som fortsätter att verka bör däremot redovisa sina kontroller av arbetsförhållanden och försörjningskedjor, sin prövning mot sanktionslistor och sina planer för att lämna zonen.

Det som verkligen behöver utredas är inte bara arbetarnas identitet, utan också hur lönerna hålls inne, om arbetarna kan lämna, hur komponenterna kommer in i fabriken, vart produkterna tar vägen och vem som tjänar pengar på varje led. Utredningen måste nå de regeringar och företag som har rättsliga befogenheter, kommersiella intressen och kostnader för att lämna, i stället för att än en gång lägga skulden på arbetare som inte ensamma kan förändra läget. Tills uppgifterna har kontrollerats ytterligare måste osäkerheten kvarstå i slutsatserna; men det var just den kedja som resolution 2397 inte lyckades bryta, som gör vanliga människors arbete till krigsresurser.