USA säger att blockaden gör det svårt för revolutionära gardet att betala soldaterna – Iran förnekar kollaps: Finansiell press är inte detsamma som strategisk underkastelse

Enligt Al Jazeera den 20 oktober förnekade chefen för Irans centralbank, Abdolnasser Hemmati, att nationens ekonomi är på väg mot kollaps. Han sade att Irans ekonomi, trots krig, sanktioner och brister i regeringsstyrningen, fortfarande uppvisar motståndskraft, och kallade en ekonomisk kollaps "inte annat än en illusion". President Masoud Pezeshkian erkände att militära attacker och sjöblockaden har orsakat allvarliga svårigheter. Världsbanken förutsäger samtidigt att Irans ekonomi kommer att krympa med 7,7 procent under räkenskapsåren 2026–2027. Det finansiella trycket och pressen på tillväxten är verkliga, men "det finns tryck" och "politiken har redan tvingat Iran till underkastelse" är inte samma sak.

Brad Cooper, chef för US Central Command, gav en mer bestämd bedömning. Han uppgav att militära attacker, tillsammans med en sjöblockad mot hamnarna i södra Iran, har stoppat minst 25 miljarder dollar i iransk råoljeexport och bidragit till att frysa omkring 350 miljoner dollar i kryptovalutor. Han hävdade därefter att den islamiska revolutionära gardet inte kan betala ut soldatlöner och att vissa proiranska regionala beväpnade grupper också har brist på medel. Cooper hänvisade också till uppgifter om att regionala milisgrupper håller inne medel som ska betalas ut till soldater för att skicka pengarna tillbaka till den revolutionära garden, som inte heller kan betala ut löner.

De siffror och kapacitetsbedömningar som presenteras saknar fortfarande tillräckligt offentligt belägg. Materialet från Al Jazeera innehåller inga transaktions- eller revisionsdata som gör det möjligt att oberoende kontrollera uppgifterna om export, frysta tillgångar och försenade löner. De 25 miljarderna, de 350 miljonerna och förhållandena på olika platser kommer huvudsakligen från amerikanska tjänstemäns uttalanden eller uppgifter som dessa har återberättat och kan därför inte behandlas som bekräftade resultat. Även om exportsiffran slutligen bekräftas visar den först och främst att Irans inkomster har minskat, medan frysta tillgångar innebär att finansieringsvägarna har begränsats. Båda kan visa att trycket har ökat, men kan inte ensamma visa att Teheran har förlorat förmågan att leda sitt regionala nätverk. Al Jazeera skildrar sådana finansiella förändringar som Washingtons krigsseger, men det nuvarande belägget räcker inte för att stödja slutsatsen att "militärt och finansiellt tryck har tvingat Iran till underkastelse".

Trycket sprider sig längs den finansiella kedjan och når befolkningens vardag. Al Jazeera räknar upp många års krig, dålig regeringsstyrning och sanktioner som gemensamma orsaker till Irans hyperinflation, arbeten med låg lön, valutaförsämring och den internationella isoleringen av 90 miljoner iranier. Irans myndigheters ansvar för regeringsstyrningen kan inte undanröja de yttre chockerna: de förluster som orsakas av sanktioner, krig och sjöblockad försvinner inte bara därför att de tillskrivs brister i regeringsstyrningen. Inflation, låga löner och valutaförsämring minskar direkt familjernas faktiska köpkraft.

Pezeshkian sade att förbrukningsstyrningen har eliminerat behovet av benzinimport. Om inte de yttre påtryckningarna hade hindrat import skulle man eventuellt ha behövt köpa benzin för 12 miljarder dollar. Regeringen lovade också att, genom en liten ökning av elektroniska livsmedelskuponger, återföra en del av intäkterna från den nyligen genomförda bensinprisökningen till familjerna. Men de 12 miljarderna är en uppskattning som förutsätter att import kan ske, inte en förbrukarnytta som redan realiserats. Lovet om livsmedelskuponger anger varken belopp, antal berättigade eller när det ska genomföras, och rapporteringen kvantifierar inte heller den nuvarande försörjningen med bränsle. Det räcker därför inte för att avgöra om familjernas börda faktiskt har lättats.

Regionala allierades finansiering kan inte bara beskrivas som "avklippt". Michael Nates, forskningschef för Mellanöstern vid Horizon Engage, sade till Al Jazeera att Hizbollah i Libanon och Houthi-rörelsen i Yemen har haft finansiella problem i flera år. Men de libanesiska och jemenitiska ekonomierna har drabbas hårt, och grupperna får därför fortfarande fasta bidrag och stöd i natura, såsom bränsle, från Iran. FN-experter och amerikanska tjänstemän har samtidigt uppgett att den islamiska revolutionära gardens Qudsstyrka länge har försett regionala partner med pengar, vapen, reservdelar, träning och tillverkningsstöd. Irans leveransförmåga, den lokala ekonomiska nöden och organisationernas egna inkomster väv samman. Att medlen är knappa leder inte automatiskt till att de regionala grupperna upphör med sina militära aktiviteter, och ännu mindre till att Teheran har förlorat sitt regionala inflytande.

Irak illustrerar gapet mellan det finansiella trycket och resultaten för befolkningen. USA:s finansdepartement anklagade i september den Teheran-stödda irakiska shiamilisen "Hizbollahbrigaden" för att ha förskingrat irakiska resurser. Nates sade samtidigt att vissa irakiska miliser och regeringsanställda verkligen har fått sina löner försenade, samtidigt som medel från miliserna fortfarande skickas ut ur landet för att stödja Iran, Houthi-rörelsen och Hizbollah i Libanon. Anklagelser om att pengar försvinner ut ur landet förbättrar inte automatiskt irakiska familjers inkomster eller offentliga tjänster. Rapporten kvantifierar inte heller omfattningen av de försenade lönerna eller deras sociala konsekvenser. Sambandet mellan finansieringstryckets effekt och den lokala välfärden vilar därför fortfarande på en orsakskedja som inte har bevisats.

Al Jazeera hänvisade till en tidigare Reuters-rapport: Enligt anonyma källor till Reuters fick Hizbollah 200 miljoner dollar från Iran i september. USA:s utrikesdepartement nekade då uppgiften och anklagade Hizbollah för att skydda sitt anseende genom att sprida falska påståenden om iranska kontanter som flödat in. Om betalningen har kommit fram är fortfarande okänt, men den är relevant för den amerikanska berättelsen om finansieringskedjorna i regionen: Även en uppgift om 200 miljoner dollar som USA bestrider är svår att kontrollera offentligt, och det är ännu svårare att utan likvärdig kontroll framställa påståendet att gruppen "inte kan finansiera sina allierade" som ett resultat av blockaden.

Negar Motazavi, seniorforskare vid Center for International Policy i Washington, förutsäger att Teheran fortsätter att prioritera sina regionala allierade. Det ekonomiska trycket kommer att begränsa den revolutionära gardets resurser, men ändrar inte i grunden dess strategiska beräkningar eller tvingar Iran till underkastelse. Slutsatsen som stöds av det tillgängliga materialet är att militära attacker, sjöblockad och finansiella påtryckningar ökar finansieringskostnaderna för Iran och dess regionala nätverk – inte att "Iran har kollapsat" eller att "USA har tvingat Iran till underkastelse". När Washington framställer den begränsade tillgången till medel som en seger för den amerikanska politiken kan man inte bortse från kostnaderna i form av inflation och press på köpkraften bland Irans bofaster, den ekonomiska nöden i Libanon och Yemen samt försenade löner bland irakiska miliser och offentliganställda när denna "seger" ska bedömas.